Västgötabergen och dess omgivning

Västgötaslätten utgör tillsammans med Dalboslätten den mest utbredda landskapstypen i Västra Götaland. Höjdskillnaderna inom de vidsträckta slätterna överstiger sällan 20 m. Extremt flacka berggrundsytor återfinns i närheten av Västergötlands platåberg, särskilt vid Kinnekulle, Halleberg och Hunneberg.

Platåberg
Tidigare taffelberg, berg med branta sidor och en flack, mer eller mindre horisontell överyta, vilken utgörs av en motståndskraftig bergart. Platåberg är i allmänhet uppbyggda av horisontellt lagrade sedimentära bergarter. Svenska exempel är platåbergen i Västergötland, med en hätta av hård diabas på krönet.

Platåberg ( lager på lager)
Diabas
Lerskiffer
Kalksten
Alunskiffer
Sandsten
Urberg

Västergötlands platåberg är erosionsrester av ett tidigare sammanhängande täcke med kambriska, ordoviciska och siluriska sedimentära bergarter. Dessa fossilförande bergarter bredde ut sig över stora delar av Skandinavien. Under en vulkaniskt aktiv period i yngre perm trängde magma in i den sedimentära berggrunden längs sprickor och försvagningszoner. Magman stelnade och bildade ett täcke av hård diabas som har skyddat platåbergens mer lättvittrade sedimentbergarter. I Billingen–Falbygdenområdet och på Kinnekulle har diabasen trängt in i sprickor över äldre siluriska lager. Därför har såväl kambriska som ordoviciska och siluriska lager bevarats. På Halle- och Hunneberg har diabasen däremot trängt igenom kambriska och äldre ordoviciska lager. Här har således yngre ordoviciska och siluriska lager försvunnit genom vittring och erosion eftersom de saknat ett skyddande diabastäcke.

Billingen
Berg i Västergötland, det största av de s.k. Västgötabergen; 300 m ö.h. Billingen, som är 20 km långt och 10 km brett, är ett platåberg uppbyggt av kambrosiluriska avlagringar med ett skyddande diabastäcke Därunder följer lager av silurisk och ordovicisk lerskiffer. Sedan följer ordovicisk ortoceratitkalksten, uranhaltig kambrisk alunskiffer och underst ett mäktigt lager av kambrisk sandsten. På platån finns rikligt med barrskog och mossar, t.ex. Blängs mosse, känd för sina botaniska relikter från den arktiska tiden. På sluttningarna växer lövskog och talrika örtarter tack vare den kalkhaltiga berggrunden.

Billingen genomdras av dalar i olika riktningar vilka delar Billingen i två stora hälfter. - Ortnamnet (omkring 1325 Billingh) anses innehålla ordet billing ”tvilling” med syftning på bergets två av en dal åtskilda huvuddelar.

Kinnekulle
Platåberg i Västergötland, 300 m ö.h. Kinnekulle är uppbyggt av sedimentära bergarter avsatta under kambrosilur, vilka vilar på urberget. Underst finns ett lager sandsten, därefter följer alunskiffer, kalksten, lerskiffer och överst ett yngre lager av diabas, vilket skyddat de underliggande bergarterna från erosion. Här finns också det mäktigaste kända lagret bentonit i Sverige. Vegetationen är mycket varierad; jordbruksmark, ängar och naturliga betesmarker omväxlar med lummiga löv- och blandskogar. Dock finns också, på Kinnekulles östra sida, karg alvarnatur.
Från 1930-talet och fram till 1946 fanns på Kinnekulles sydöstra sluttning ett oljeskifferdestillationsverk, där brännolja utvanns ur alunskiffern. Restprodukterna från destillationen ger en djupt röd jord som kallas rödfyr. Kalkstensbrytning har skett i stor omfattning på Kinnekulle, t.ex. i Hällekis.
Ortnamnet (omkring 1325 Kindculle) betyder väl snarast 'berget, kullen i Kinne härad'.
Källor:
Nationalencyklopedin. Hämtad 2011-04-14
Naturhistoriska riksmuseet. Hämtad 2011-04-14
Skövde kommun, Skövde natur guide