torsdag 21 april 2011

Exkursion

Vulkanism

Vulkaner fungerar som ett slags ventiler för att få utlopp för hettan från jordens inre. Vid ett vulkanutbrott tränger het bergartssmälta (magma) upp och rinner ut som lava. Gaser som frigörs ur magman gör att utbrottet blir explosivt, ungefär som när man öppnar en skakad flaska med kolsyrad läsk. När utbrottet är explosivt kommer huvuddelen av materialet ut som vulkanisk aska, i vissa fall som ett hett gas- och askmoln som rusar ned och förbränner allt i sin väg. Detta är den farligaste typen av utbrott. Vesuvius utbrott år 79 e.Kr., Mont Pelées utbrott år 1902, och Mount St. Helens utbrott år 1980 var alla av denna typ. Uppskattningar säger att ¾ av all lava som når jordytan gör det vid undervattensutbrott. Varje år äger mellan 50 och 70 utbrott rum, antalet historiskt dokumenterade utbrott runtom i världen är ca 550, och totala antalet utbrott de senaste 10 000 åren uppskattas till mellan 1300 och 1500.

Ett vulkanutbrott medför stor förstörelse för både människor och natur. Stora utbrott som sprider aska och gas långt upp i atmosfären kan även ha en global påverkan på klimatet. På lite längre sikt är påverkan ganska positiv, eftersom vulkanaska ofta ger upphov till bördiga jordar. Sett i ett riktigt långsiktigt geologiskt perspektiv kan man hävda att vulkanism och magmatism har skapat våra kontinenter och landområden. Utan dem skulle förmodligen hela jordens yta vara täckt av vatten. Dessutom har vulkaniska processer hjälpt till att skapa många av de malmförekomster som vår moderna civilisation är uppbyggd på.

Pangaea

Pangaea var inte den första superkontinenten på jorden. Jordens första kontinenter formades för omkring två miljarder år sedan och har sedan dess slagits samman och delats upp i omgångar beroende på att jordens plattor är i ständig rörelse. För ca 500-700 miljoner år sedan fanns superkontinenten Pannotia och för omkring 750-1 000 miljoner år sedan. Rodina. Superkontinenten vilken existerade för drygt 250 miljoner år sedan kallades Pangaea och bildades när de tidigare kontinenterna. Gondwana och Laurasien drev ihop. Samtidigt som det största utdöendet i jordens historia skedde, 95 % av alla organismer dog. Gondwana och Laurasien började åter glida isär för omkring 200 miljoner år sedan, Och fortsatte tills dagens kontinenter hade bildats för omkring 100 miljoner år sedan.

Pangaea sträckte sig från pol till pol som ett enormt C, på mitten delat av ekvatorn. Några av de bergskedjor som bildades då Pangaea uppstod finns fortfarande kvar, till exempel Appalacherna i Nordamerika och Uralbergen i Centralasien. Runt Pangaea fanns ett hav Panthalassa, lika stort som alla nuvarande hav tillsammans. Kontinentens storlek gjorde att inga regnmoln nådde fram till dess mycket varma inre. Manteln under Pangaea var mycket het och trycktes därför upp mot Jordens yta, vilket gjorde att Afrika låg tiotals meter ovanför de övriga kontinenterna.

Istiden

Istider, innebär tidsperioder med kontinentala nedisningar. Dessa är långsamma klimatförändringar vilka drivs av förändringar i t.ex. jordaxelns lutning, jordens avstånd till solen och jordbanans elliptiska form. Då jorden är närmare solen rör den sig snabbare än när den är längre ut. Som jordens axel lutar nu står solen högt på himlen runt midsommar på norra halvklotet när jorden är längst bort från solen. Eftersom jorden rör sig långsammast i sin bana just då är sommarhalvåret sju dygn längre än vinterhalvåret! Men jordaxeln vrider sig ett varv på 25 880 år, resultatet blir att om 12 000-13 000 år har den vridit sig så att vinterhalvår inträffar när jorden är längst från solen och sommarhalvår då den är närmast då blir sommarhalvåret istället 7 dygn kortare än vinterhalvåret. Detta betyder mindre mängd sommarvärme att smälta bort vinterns snö med.

Den äldst kända istidsperioden inträffade för 2,3 miljoner år sedan. Perioder av istider har sedan dess varit en del av jordens historia. Den istidsperiod man vet mest om är kvartärtidens. Analyser av sediment och fossil visar bl.a. små variationer i solinstrålning på norra halvklotet ledde till nedisningar av de nordligare delarna av Nordamerika, Europa, Asien och de stora bergskedjorna. På flera håll i den Skandinaviska fjällkedjan finns spår av en eller flera istider i form av förstenad morän (bergarten tillit) med en ålder på ca 650 miljoner år. De senaste 800 000 åren har totalt inneburit åtta istider. Den mest omfattande nedisningen har inträffat i slutet av varje istid, varpå en snabb övergång till nästa värmetid skett. En sådan omfattar vanligen endast 10 000–20 000 år, men den nuvarande värmeperioden beräknas bestå betydligt längre.

/Carola

Referenser

Nationalencyklopedin. Tillgänglig: http://www.ne.se/istider [2011-04-11]

Nationalencyklopedin. Tillgänglig: http://www.ne.se/klimatf%C3%B6r%C3%A4ndring [2011-04-11]

Naturhistoriska Riksmuseet. Tillgänglig:

http://www.nrm.se/sv/meny/faktaomnaturen/geologi/jordklotetsutveckling/varldenvaxerfram.1105.html [2011-04-11]

Naturhistoriska Riksmuseet. Tillgänglig:

http://www.nrm.se/sv/meny/faktaomnaturen/geologi/vulkanerochjordbavningar/vulkanerochvulkanism.1070.html [2011-04-11]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar